Äckligt rent ut sagt!

Hej alla trogna läsare och nya läsare förstås!

Får be om ursäkt för att ni fått vänta på nästa inlägg. Haft en period då jag fokuserat på lite annat och suttit i studion och sjungit.

Måste dela med mig av en sak… något som jag funderat mycket på den senaste veckan.

Vad är egentligen värst, det psykiska eller det fysiska?

Det kanske beror på… jag har ju haft ”turen” att iallafall slippa det sexuella. Hade det varit inblandat vet jag inte om jag levt idag, helt ärligt. När jag lyssnar och tar del av andras berättelser där de blivit sexuellt utnyttjade, kryper det i hela kroppen och helt plötsligt känns inte min barndom så farlig längre.

Jag tror nog att en av de värsta minnena är när jag får se J har sex med en av tjejerna i stallet. Den bilden har etsats sig fast och jag kommer nog aldrig kunna förtränga och glömma det, hur mycket jag än försökt.

Jag hade mina bästa vänner över, som var mina grannar. Vi hade en myskväll, där vi lekte i mitt rum och pratade hemlisar. Mamma var iväg för att hämta en häst, så det var bara vi hemma och J visste jag inte var han var för stunden, tills jag gick in i köket.

Jag skulle hämta lite dricka till oss, då jag hörde ett konstigt ljud inifrån mina föräldrars sovrum. Jag var ganska liten då, men fick en jätte konstig känsla. Min kropp sände ut varningssignaler, det var som att den sa åt mig att inte gå närmre dörren, utan ta avstånd. Men nyfiken som jag var, gick jag närmre och närmre dörren. För varje litet steg kröp ett obehag över mig, hjärtat bultade snabbare och snabbare och det kändes som att jag skulle se något riktigt farligt genom nyckelhållet… och det gjorde jag. Där låg min så kallade pappa och omfamnade en annan tjej. Jag förstod ingenting! Detta var helt nytt för mig. Jag tog mina kompisar och sprang ut till stallet. Jag var fortfarande i chock och hade inte riktigt förstått vad jag just såg.

Tankar och känslor for genom kroppen innan jag beslutade mig för att lyfta på telefonen och ringa mamma. Hur skulle jag säga det, utan att det lät konstigt? Så jag bestämde mig bara för att säga det äckliga ordet rakt ut. Det sjuka var egentligen mammas reaktion, eller snarare ingen reaktion kom… Hon sa att jag skulle ta det lugnt och att hon snart är hemma. Det var som att hon visste precis vad jag pratade om och att det inte kom som en chock. Själv sprang vi ut i skogen och gömde oss. Jag var så äcklad och visste inte hur jag skulle kunna bemöta varken J eller stalltjejen igen.

När väl mamma kom sprang jag och gav mamma en kram, hjärtat bultade hårt, tårarna rann och varje del på kroppen gjorde ont . Jag kände mig så förvirrad och visste knappt vad som längre var normalt. Visst att J alltid gjort konstiga grejer och behandlat oss illa. Men att se något så intimt som detta var mer än vad jag kunde ta.

Jag ställde mig i hallen och lyssnade när mamma sa till honom att hon hört vad han gjort. Hon var lugn och sa det härdat, detta var knappast första gången. J blev rasande och skrek högt att jag skulle få mig en rejäl omgång som spred en sådan osanning. Det hade minsann aldrig hänt, han hade bara legat och kollat på tv i sängen. Mamma fortsatte lugnt och berättade att hon såg på sängen att det hänt mer än att han bara kollat på tv där. Han blev allt argare och argare. Detta hade absolut INTE hänt.

Jag började fundera på om jag bara sett fel, kanske såg han bara på TV? var allt detta mitt fel? Tankarna snurrade och jag skakade av rädsla. Jag började skämmas över att jag startat något som gjorde att J skulle skrika på mamma.

Dagarna gick och jag hade svårt att ens möta stalltjejen med blicken eller ens röra mig i närheten av henne. Jag mådde illa och behövde kräkas flera gånger. Hon tittade mest skamset på mig, medan jag kollade bort.

Nu såhär flera år efter, vet jag att detta hände. Det är SANT och jag har absolut inte hittat på det. En av anledningarna är dels för att jag än idag har bilden framför mig, men mest för att jag efter allt jag hört fått bekräftat att det är sant! Dels från mamma som sedan jag var nyfödd behövt springa runt på gården och letat i förråd, toaletten m.m. för att komma på J med någon annan tjej. Det var tydligen helt normalt och högst vanligt.

Fått höra från en tjej som tidigare ridit och tränat hos oss att J försökt förföra henne på ett hotell. De skulle iväg och hämta en häst och sen skulle de äta middag. De hade varsit hotellrum. Under middagen gjorde han flera närmanden och tyckte de skulle upp och mysa på hans rum. Hon tackade nej och sa att hon hade pojkvän. Men enligt J gjorde han alltid så med tjejer när han var ute och reste och det var inget konstigt med det. Vilket låter helt sjukt såhär i efterhand…vilken ”normalt funtad” person uttrycker sig på det viset?!

Jag inledde med var som var värst, det psykiska eller fysiska? För mig är det helt klart det psykiska. Att som barn behöva se och höra så mycket som jag gjort har tärt på mig men förmodligen också gjort mig stenhård. Jag låter inte vem som helst komma nära inpå mig eller sätta sig på mig. Jag har alltid ett skydd runt mig och läser folk relativt snabbt. Det är väl både på gott och ont. Men resan till att inse vem jag egentligen är och varför jag beter mig som jag gör, har varit lång och fortgår än idag. Jag var otroligt blyg och skamsen över vem jag var för några år sedan. Jag skämdes för mitt utseende, för hur jag pratade och för hur jag rörde mig. Jag har enda sedan jag varit liten hört hur korkad jag är och IG fiskmås var mitt andra namn. Jag hade svårt för vissa delar i skolan och tyckte det var oerhört jobbigt att få höra att min syster är mycket smartare än mig. Det gjorde ont att konstant känns sig dum och otillräcklig. Allt jag gjort sedan dess har varit för att på något sätt bevisa för min pappa att jag faktiskt duger som jag är…När jag gick ur gymnasiet medan de flesta MVG och några VG kände jag mig ändå inte tillräckligt bra. För att det krävdes MVG i allt för att han kanske skulle vara nöjd! Detta har för mig varit en kamp, en kamp för att få personer runt omkring mig att förstå att jag faktiskt inte är dum, fast det i själva verket var jag själv som behövde inse det. Idag vet jag bättre, för det handlar inte om någon annan än mig. Jag är jag och vad andra tycker det är deras ensak! Skulle önska att fler som känner så som jag mått faktiskt kan komma till den slutsatsen. Det tog mig hela min barndom och tills det att jag fyllde 26 att inse att jag är inte dum.

Vill avsluta med att skriva hur svårt det är att ta sig den mentala tortyren. För mig har det krävts år av jobb med psykolog, erfarenhet och relationer. Medan ett blåmärke försvann efter några dagar. Ett hårt ord kan skada så mycket. Tänk på det nästa gång du pratar med någon!

 

 

 

 

Musiken räddade mig…

imageAndetagen går fortare och jag känner hur adrenalintet pumpar. Sekunderna räknas ner och jag hör mitt namn ropas upp. Jag biter ihop och för varje steg jag tar blir det lättare. Jag kliver upp på scen, tittar ut över publiken och finner ett lugn. Låten sätts igång, jag blundar och ser mig själv som liten flicka stå framför spegeln med min hårborste till microfon. Jag tar ett djup andetag, öppnar ögonen och tar min första ton. Kroppen börjar röras till musiken och jag får ett lyckorus. Jag ler för mig själv och känner lyckan av att vara bara jag, ensam på en scen framför en publik som lyssnar och tar in det jag sjunger…

Ni vet det där med att kämpa för att nå sin dröm…eller kanske ännu bättre, kunna LEVA sin dröm?! 

DET GÖR JAG!

Idag ska jag berätta något positivt och kanske en av de större anledningarna till varför jag bloggar. Det handlar nämligen om att trots att man som barn växer upp under dysfunktionella förhållanden och känner att livet är en börda, så kan livet vända och man kan t.o.m göra det man drömmer om.

När livet var som jobbigast, jag kände mig nere eller bara oönskad, sjöng jag. Det var något som höjde mitt sinnestillstånd och kunde få mig glad. Det var som ett typ av botemedel för stunden. Jag kunde sätta ihop shower och uppträdda i stallet, i cafeterian eller hos mina grannkompisar till deras stora fasa. Skämt åsido, men alla shower höll inte topp nivå om jag ska vara ärlig. Jag minns också hur jag övade in dansnummer och tog efter Beyonce som alltid varit min stora idol. Jag kan än idag koreografin till hennes låt Crazy in love.

Trots att jag många gånger fick höra hur värdelös jag var, hur dåligt jag sjöng, jag var inte tillräckligt snygg osv. så hade jag bestämt mig för att musiken skulle på något vis finnas i mitt liv.

När mitt ex som jobbade inom musik en dag drog med mig till studion eftersom att han ett flertal gånger hört mig sjunga och tyckt att det fanns potential, så besannades min dröm. Jag har mycket honom att tacka för det!

Som liten och blyg så gav sången mig alltid självförtroende och jag kunde gå in i en roll. Likadant kändes det när jag klev in i studion och sjöng in min första låt. Det var som att allt runt mig stod still och där stod jag och micken. Det var svart och micken lös upp. Jag sjöng och inget stod i vägen. När jag sedan fick höra hur det lätt kunde jag knappt tro mina öron. Var den inspelade rösten verkligen jag?! Hade jag som hört hela mitt liv hur dåligt jag var verkligen sjungit så fint. Den känslan är obeskrivlig och magisk. För den kicken av självförverkligande ville jag känna igen och där tog min karriär som soloartist fart.

Idag står jag på scen och sjunger mina egna låtar som dessutom finns på spotify, itunes och youtube. Jag har börjat göra mig ett namn som artisten Sophie J och jag jobbar med duktiga personer inom musiken, så som management, producenter, låtskrivare och skivbolag. Det var för mig som liten helt overkligt, men som idag blivit min verklighet.

Jag minns hur jag under ett större gig på Cafe opera sprang på Jan Johansen som också skulle uppträda. Han nämnde att han jobbar tillsammans med Camilla Läckberg, som skriver texterna. Det var min dröm att få träffa denna fantastiskt starka kvinna och dessutom få henne att skriva mina låtar. Efter en selfie som Jan skickat till Läckberg så var jag ute på hennes landställe och drack kaffe. Sedan några månader senare hade hon satt ihop en text som var spot on och kom att bli låten –Just Say No.

Idag lever jag min dröm (bortsett från hästarna)… Jag får stå på scen och göra det jag absolut tycker mest om. Jag får dagligen träffa intressanta människor som är kreativa och duktiga på vad de gör. De ger utlopp för min sång och jag utvecklas ständigt.

Som liten flicka kändes denna verklighet långt bort. Jag menar, hur skulle jag som var så dåligt ens kunna stå på scen och få uppmärksamhet och applåder.

Det ska jag berätta för dig…

Det handlar om vilja och mod. Jag gav aldrig upp hoppet om att få sjunga och visa att jag visst kan. Du som känner dig värdelös, liten och bara omotiverad till livet. Tänk en gång till… jag lovar dig att det finns en dröm att genomföra. Hur dåligt självförtroende du än har så måste du våga ge dig en chans eller några. Jag har många gånger funderat på att bara ge upp, för det är svårt. Man får en del NEJ… det är en del av livet. Men det är dem ”nejen” som ska göra dig ännu mer bestämd att lyckas. Beyonce fick ju höra att hon minsann inte kunde sjunga, men hon gav inte upp för det. Det ska inte jag heller göra och inte du heller för den delen. Jag tänker varje dag hur ledsen jag skulle vara om jag inte gav mig själv denna chansen. Jag är inte där ännu, men jag närmar mig dag för dag och får jag chansen att känna som jag gör när jag står i studion eller på scen, så är det värt det.

För att avsluta, vill jag att du frågar dig själv. Vad får dig att må bra och att få utlopp för dina känslor och kreativitet? Se till att hitta en plats för just den specifika saken i dit liv. Det behöver inte innebära att du måste ha det som heltidsjobb. Men varför inte ha det som ett intresse? Det ger så mycket mervärde att få unna sig de små guldkornen som får dina känslor att blomma ut.

 

 

Jul jul strålande J**** jul

Jag räknar ner tiden med förskräckelse, om bara någon timme börjar det värsta tänkbara, nämligen jullovet.

Medan vi sjunger julsånger i aulan, börjar ångesten komma mer och mer. Jag känner rädsla och oro över hur denna julen ska se ut. Medan de andra eleverna skrattar, pratar om presenter och vad de ska göra på julen, känner jag hur långt bort denna värld är för mig. Där står jag mitt i bruset av föräldrar, lärare och elever och kan inte se glädje. ”Varför valde de just mig?” är tanken som florerar. Vad har jag gjort så annorlunda mot de andra? Var jag elak i ett tidigare liv? Behöver jag bestraffas på något sätt?

Jag ger min lärare en lång julkram och hoppas på att den aldrig ska ta slut. För i samma sekund som jag släpper taget vet jag att det kommer dröja lång tid innan nästa gång jag får en trygg kram. Jag biter ihop och håller in alla känslor för att bevisa för mina klasskompisar att jag mår bra och jag också minsann ska få fina presenter. Jag var mästare på skådespel. Väl på bussen hem kan jag inte hålla tillbaks tårarna och känner hur hjärtat bultar fortare och fortare.

Detta var en typisk sista skoldag innan både jul och sommarlov. Det var negativa känslor som florerade och främst oro över om jag fortfarande skulle vara i livet och få träffa mina klasskamrater igen.

Jularna var värst. Det var den tiden på året som J drack mest och betedde sig som mest galet. Om ni frågar varför, så kan jag inte svara på det. Mer än att han inte klarade av det traditionella sättet där man umgås med sina nära och kära. Kanske hade han själv som liten aldrig fått njuta av värme och kärlek från sina föräldrar?!

Samma dag som jag sätter min fot i huset får jag höra att vi har lite fina hästar som skulle behöva få sig en genomkörare. Det betydde med andra ord ett helt jullov i stallet. Vilket egentligen kunde vara hur mysigt som helst. Problemet var bara att då skulle unghästar ridas in. Helst skulle de sadeltämjas, ridas in och hoppas in på samma gång. Det var dag och natt, väldigt lite sömn, korta pauser, skinkspad med vörtbröd (som vi tvingades i och direkt avskydde) och sen ut i stallet igen. Varje dag var i princip en kamp om överlevnad. Det kan låta lite väl dramatisk, men så livrädd som jag var för dessa nattridningar med diverse unghästar.

Det gick till såhär:

J får för sig att en 2,5 åring nu ska bli ”häst av”. Det innebar att vi skulle bygga en löshoppningsbana. En tvåkombination med bommar på marken. Hästen skulle då lära sig vägen runt i båda varven. Bara det kunde vara svårt för en helt ohanterad häst. Steg 2, då åker sadeln på. Sadelgjorden drogs åt rejält och sen skulle hästen sättas igång i full galopp och samtiden som den vänjer sig med sadeln ska den klara av att hoppa över de små kryssen vi satt upp. Det tog sin lilla tid. Man kunde riktigt se skräcken i hästen ögon när J i ena handen håller en cigarett som ryker i hästens ansikte, medan han drar åt sadelgjorden runt magen. Stackars djur!

När hästen väl tagit sig runt varv efter varv, svetten rinner, den är utmattad, ja då är det dags för steg 3. Detta momenten var det värsta. Jag brukade alltid på något sätt försöka titta bort, låtsas fixa med banan eller bara stå så att J inte såg mig vid första anblick. Samtidigt som han ropar Sophie börjar händerna skaka. Då ska jag alltså upp på hästen. I samma sekund som jag var uppe, visste jag att nu är det bara att klamra sig fast och hålla i sig i mannen, för nu kommer jag få en resa att minnas. Han säger släpp och snärtar till hästen med långpiskan och där sitter jag på som en försökskanin. Hästen flyger iväg av förskräckelse och jag har knappt en suck. Samtidigt ska jag försöka styra den över hindrerna och få den att förstå att den ska gå framåt. Ofta satt jag kvar då jag genom alla dessa resor lärt mig att hålla i mig, men då hästen i princip gjorde allt för att få av mig var det desto svårare. En gång la sig hästen ner och rulla av mig. Steg 4 (om jag nu satt kvar) var att få hästen att kröka på nacken. Det var väldigt viktigt att den lärde sig på en gång att gå i form. Ofta var dessa hästar otroligt välavlade och hade lätt för att hamna i rätt form. Men är det verkligen fokus första gången man sitter på den? Vad hände med att låta den gå fram till stödet och hitta sin egen balans? När väl detta var klart, ja då var det dags för häst nummer två. Så höll dagar, kvällar och nätter på.

Mitt i allt ridande så var det tradition att dagen innan julafton åka till Östermalms saluhall och köpa julmat. Det kan låta lyxigt, men varför spendera så många tusen på mat när vi knappt hade hela ridkläder? Mamma hade ångest varje år för detta. För det innebar att hon under den dagen skulle styra hela julen. Det började med att vi alltid kom försent iväg, sen skulle hon inhandla all mat, köpa julgrann, köpa alla julklappar, julstäda, julpynta, pynta julgrann, slå in alla klappar, hämta upp J på Café Opera som oftast var dygnrak, köra hem oss, natta oss, lägga alla klappar under grannen, griljera julskinkan osv. Den dagen var bara kaos. Men på något sätt var jag tacksam över att vi slapp rida.

Julafton brukade å andra sidan vara ganska lugn. Då var det mest hemma i huset som gällde. Mamma hade alltid lyckats köpa oss bra julklappar, det var nog hennes sätt att försöka få oss glada och kompensera för allt hemskt.

Jag har ett minne av en jul som kanske kom att bli den värsta julen av de alla. Jag hade precis kommit in från stallet och hittar mamma gråtandes på övervåningen. Det var det värsta jag visste när jag såg min mamma vara ledsen. Det var som att den starkaste av oss inte längre kunde skydda oss. För det gjorde mamma. Hon hade alltid ett vakande öga och klev ofta in och lyckades få J att gå på henne istället för oss.

Mamma hade trots Js alla utbrott, aggressioner och hot varit nere på Ica och köpt lite enklare julmat, slagit in några julklappar och hittat en gran som hon pyntade för att på bästa sätt försöka styra en jul. I ett svep hade J krossat allt. Maten var inte tillräckligt bra, grannen skulle absolut inte vara där, så den slängde han ut genom fönstret och vi förtjänade minsann inga julklappar. Allt var förstört och kastat, i år skulle vi lära oss att veta hut. Den julen blev den värsta någonsin… Varje natt satt jag i princip i trappen till nedervåningen efter att jag kommit in från stallet och bevakade Js bråk med mamma. Jag visste att jag själv kunde åka på en dänga om han skulle se mig. Men jag var beredd att ingripa om det värsta tänkbara skulle hända. Det blev inte många timmars sömn innan man skulle upp. Det var dessutom ytterst viktigt att kaffet var påsatt på morgonen innan han vaknande, så att man sen kunde servera honom en kopp på sängen.

Sista dagen innan skolstarten ingav hopp. Jag kunde t.o.m se fram emot att gå upp tidigt och rida den där hästen och jag skulle förhoppningsvis få komma i säng i relativt bra tid.

Samma sekund som jag såg mina klasskompisar och min lärare visste jag att här är jag trygg. Leendet på läpparna kom tillbaka, hjärtat bultade normalt, andetagen blev lugnare och energin kom tillbaks. Ett lugn svepte över mig och nu kunde jag bara vara för en stund.

För mig hade julen aldrig den betydelse som den sig bör ha. Jag vill tillägga att alla dagar under jullovet inte var hemska. Visa dagar kunde J vara en relativt normal ”pappa”. Men ovetandet över att man aldrig visste vad han skulle hitta på gjorde en ständigt orolig och vaksam, därav kunde jag inte slappna av.

Jag är glad idag att vi alla syskon samlas tillsammans med mamma och får fira julen precis på vårt sätt. Det kan innebära spel, julfilmer, sovmorgon, promenad med hundarna, smågnabb oss syskon emellan och äta det vi känner för. För den friheten hade vi aldrig!

Såhär som 28 åring har jag insett att det var inte bara jag som avskydde jullovet och höll en fasad kring klasskompisarna. Det är så många fler. Julen är tuff för många barn och även mammor eller pappar. Det dricks på tok för mycket och man glömmer helt att njuta av att faktiskt kunna vara alla samlade och bara må bra i varandras sällskap.

Du som behöver lite styrka och pepp inför jul får gärna maila mig och skriva av dig. sophiejahn1@gmail.com

…och till dig som kanske vet att du dricker för mycket eller helt enkelt bara inte klarar av spriten, se till att skippa det för din egen och ditt barns skull . Julmust går minst lika bra. Det handlar i grund och botten om att älska och bli älskad. Familjen är allt du har!

Love!

/Sophie J

 

Att pausa en dröm!

Härliga måndag!

Helgen har mestadels spenderats i Friends Arena, där Sweden Horse Show hållits. Som den hästtjej och nörd man är, så måste man ju få lite av sitt hästbehov uppfyllt. Om jag ska vara ärlig så är känslorna rätt splittrade när jag tittar på hoppningen. Jag sitter med känslan av både gåshud och sorg. Jag tänker ofta att där hade faktiskt jag kunnat vara. Det kanske låter drygt att påstå att jag skulle ha att göra på toppen att göra. Men helt ärligt så vet jag det! Mitt driv var enormt och är det något som jag faktiskt känner mig duktig på så är det hästar. Jag och min syster red så mycket häst i tonåren. Det kunde vara mellan 10-12 hästar om dagen, vi sov knappt och klockan var ställd på halv sex varje dag i veckan och i princip varje helg åkte vi till en ny stad för en ny tävling. Det fanns bara häst, häst och åter häst i huvudet. Jag tänkte i princip som en häst! 😉

Det känns så surt att något man verkligen satsat på så otroligt mycket kunde tas bort från en. Att tävla var inte längre kul, inte ens att sätta upp mål för sin egen ridning var roligt. All ambition och hård träning betydde ingenting, för det skulle ända tas bort från en. Jag hade alltid i åtanke att nu skulle min nya stjärna bli såld, så fort J hade en dålig dag passade han gärna på att visa just min häst för spekulanten, fast det fanns 20 andra ponnyer att titta på.  Jag minns flera födelsedagar när jag kommit hem från skolan och ser min ponny visas för någon ny spekulant. Han lyckades visst ofta pricka in min födelsedag. En gång åkte min ponny samma dag utan att jag ens hann säga hej då. Den dagen var hemsk, några veckor efter såg jag honom på tävling med sin nya ryttare. Även fast jag visste att det var fel så hade jag ett enormt hat mot hans nya ägare. Hur kunde de inte se att det var min ponny?! Jag kunde inte annat än att titta bort och låtsas som att jag inte såg dem, fast jag egentligen bara skulle vilja skrika. Det var ett så enormt svek från J.

Jag visste att det var en del av mina föräldrars business och att för rätt peng är allt till salu. Men vilken förälder vill inte att ens dotter/son själv ska lyckas?! Jag tänker på alla som jag träffat genom åren som har föräldrar som gör allt för att deras barn ska lyckas. Vissa har det bra ställt och andra inte. Men vad de har gemensamt är att de vill sitt barn väl. Den tanken kan jag än idag konfundera över…

Någonstans när min fina häst såldes på min 18 års dag valde jag att nu drar jag. Jag har fått nog.

Nog talat om det… Jag fick se något helt underbart i helgen. Min fantastiskt duktiga och högaktuella kusin vann Prins Carl Philips pris. Hon red så sjukt bra och helt orädd. Så himla stolt.

Hoppas ni haft en lika bra helg som mig?!

Love!

Sophie J

image
Catharina från Kentaur Magasin visade en bild som de lagt upp på mig i tidningen
image
Carro hittade en kompis
image
Bild från showen

”Det som inte dödar, det härdar”

Oj oj oj… nu händer det grejer. Äntligen vågar Tidningen Ridsport dra sitt strå till stacken.

Läste precis en artikel i Sveriges största hästtidning där de lyfter ämnet inom övergrepp och sexuella trakasserier inom hästsporten. Det är alldeles för många snuskgubbar inom sporten som tar tillfället i akt och utnyttjar sin position för att få tjejer på fall, inte minst min såkallade far som ni tidigare läst om. Det är sjukt att det ska gå så långt. För er som inte är hästmänniskor, så är det lätt att få tjejer på fall genom att erbjuda den finaste hästen i stallet, som de då får sköta eller rida. Vidare gillar de att skapa rivalitet mellan tjejerna, där de tävlar om uppmärksamheten. Det blir som en enda stor tävling om vem som ska lyckas få ”honom”.

Om jag ska vara ärlig är jag glad att de vågar ta upp ämnet, men hade gärna uppskattat att ge mig någon form av cred eller bara nämnt mitt namn då de går ut med att jag börjat skriva en blogg som berör ämnet och har tillsammans med bloggaren ponnymamman lyckats dra igång en debatt. De valde ju dessutom att inte skriva om min blogg till en början när jag frågade dem…Jag förstår att det tar emot och att de är rädda att skriva om det. För man vet ju aldrig vad för skit man kan få tillbaka. Vet ju att han stämt och hållit på med diverse mot de tidigare. Men å andra sidan är det en risk man får ta. Jag valde att gå ut med det. En story som är sjukt privat och som jag egentligen bara vill glömma. Men kan det hjälpa andra så är det banne mig värt det. Men hur som helst, Tusen Tack tidningen Ridsport att ni lyfter ämnet!

Uppdatering gällande gården…

J bor fortfarande kvar därute. Men stödet är enormt. Det är så sjukt att något som är vårt är så långt bort. Jag undrar hur myndigheter kan ta så lång tid på sig?! Det har gått cirka en månad sedan han gick bärsärkagång och var sjukt aggressiv mot oss, så vi valde att åka därifrån tillsammans med poliserna. Allt har hamnat i en ond cirkel beroende på att J överklagar allt. Mamma skickade in papper till bolagsverket som bevisar hennes ägandeskap och tillgång till gården. Då skickar han in en överklagan där han påstår att polisen varit ute och hämtat oss på hans gård. Såhär är det hela tiden. När ska det ta slut?! Avskyr att detta ska ligga i andras händer…Kan vi inte bara få ett avslut på detta elände och gå vidare med våra liv.

Vet ni mer vad han har gjort? Det är sjukt komiskt. Han har skrivit ett arrendeavtal med sig själv där han hyr den ”nya” gården och har ett kontrakt på 15 år framöver. Till saken hör att han har satt arrendeavgiften till cirka 6000 kr i månaden. Måste säga att det var en riktigt bra deal. Jag menar, för det får han två större hus, två stugor och stallar och han har också rätten till ridhus, ridbanor, cafeteria, arrendemark på cirka 6 hektar m.m. Lucky him! Kan väl bara säga att riktigt så enkelt är det inte. Som såkallad styrelseledamot och ”självutnämnd” VD kan man inte teckna avtal mellan sig själv och bolaget, det är jäv enligt aktiebolagslagen, med andra ord olagligt. Tycker det säger sig själv. Då kan man nog inte vara helt frisk, eller är det bara jag som tycker detta är sjukt komiskt?!

Har varit många som hört av sig till mig och påmint mig om händelser. Alltså förstår ni att det hände så mycket så att man inte ens minns allt som man varit med om?! Jag och Stephanie kommer ihåg olika saker, och nu som det bubblat upp igen är det mycket som vi märker att vi minns olika. Och de många fina som har hört av sig, och delat med sig av sina minnen, om saker det varit med om på gården som inte ens vi minns – men som vi får en klar bild över när vi pratar om det. Men något som jag och Stephanie minns är en av de första gångerna vi blev slagna av J. Något han förklarade för oss att det skulle vara de första örfilarna av många örfilar vi skulle få. Just den historien som jag valt att berätta nu minns Stephanie bättre, därför ska hon få berätta den för er.

Under våra första år i livet delade jag och Sophie sovrum på nedervåningen i huset på gården. På övervåningen var det fullt av ridläger barn som låg och sov i våningssängar. Jag var 6, Sophie 7 och vi låg i vårat sovrum och  sov när J kliver in, väcker oss, hämtar Sophie och tar med henne till köket där han stänger dörren bakom Sophie. Jag har följt efter dem och står utanför den stängda köksdörren och undrar vad han ska göra med min syster. Jag hör något som låter som en klatsch, blir rädd och springer in och lägger mig under täcket i min säng. Efter en stund kommer Sophie in i rummet, rödgråten och ledsen och säger att jag ska gå in till J i köket. Redan när vi var så här små visste jag att det alltid bara var att lyda, vi hade sett honom vara elak mot mamma så redan som sexåring visste jag att det bara var att gå in till köket. J sitter en stol och ber mig att ställa mig nära honom, så nära jag bara kunde. Det jag minns är att han är rödsprängd i hela ansiktet, något som jag på äldre år lär mig att associera med alkohol. På köksbänken sitter mamma och gråter. Jag ställer mig framför J och undrar såklart vad som händer. Han sa ingenting, utan spänner ögonen i mig och lyfter armen och ger mig en örfil. Chocken, smärtan och rädslan kommer snabbt. Jag ryggar såklart snabbt bakåt, eller kanske ramlar – exakt vad minns jag inte. Men jag minns att det bara var den första örfilen.

Nu börjar J berätta vad han ska göra. Båda jag och Sophie ska få motta ett gäng örfilar var, vi ska lära oss att ta emot smärtan, uthärda den och vi har absolut inte lov att gråta. Gråta gör bara svaga människor. Jag gråter av smärta och rädsla där jag står i mitt nattlinne, jag har ryggat undan från J men han tjatar att jag ska komma närmre. Han säger att om jag inte kommer närmre kommer han ge mig en ny örfil, så tillslut vågar jag ställa mig närmre och då kommer nästa örfil innan jag ens hunnit reagera. Nu strömmar tårarna, jag är jätterädd och har ont. Väldigt ont. Proceduren upprepas gång på gång, slag på slag kommer. Tillslut lyckas jag stoppa hulkandet, tårarna rinner fortfarande men jag kippar inte efter andan längre. Jag minns besvikelsen över vad min pappa gjorde mot mig, jag minns min ledsna mamma på köksbänken som inte kan göra något – då åker hon själv på en tur, jag minns rädslan av att han skal slå en gång till – rädslan mellan varje slag. Jag minns också hur mycket jag tänkte på min syster, som redan fått smällarna. Jag var rädd att Sophie skulle behöva komma in till köket igen. Där stod jag, hade varit i stallet hela dagen och pysslat med hästarna och kattungarna som vanliga barn gör. Men nu stod jag mitt i natten och blev slagen i ansiktet. Slagen lärde mig och Sophie mycket, och något som J tjatade om till den sista dagen han gjorde mig illa – bara svaga människor gråter. Men tårar kan man inte stoppa när smärtan är för stor, och tårar kommer även om man inte vill att de ska komma. När J var färdig, och jag utmattad vände han mig om, slog mig på rumpan som han alltid gjorde och som han tyckte var kärvänligt och skickade mig i säng. 

Dagen efter var det som att ingenting hänt, J betedde sig som om ingenting hänt kvällen innan. Jag minns att jag tyckte det var konstigt att han inte frågade hur det var med kinden idag, för den hade han ju gjort illa. Skulle inte han som pappa kanske fråga det? I min normalisering av situationen inbillade jag mig att det var så pappor gjorde. Jag minns hur vi sitter i Jeepen vi hade och jag håller mig för ansiktet för att jag är rädd för att han ska slå igen, men han är på strålade humör och kör runt i Jeepen, med en Prince röd bolmandes ner till filteret.

Jag och Sophie pratade inte om det här förrän vi var äldre, tror vi var alldeles för chockade och lamslagna av situationen. Att J slagit oss, och att samtidigt var det säkert 20 främmande personer sovandes på övervåningen. Hjälplösheten tror jag satte igång här någon gång, och den kommer nog tyvärr aldrig att överge mig. /Stephanie

Kärlek!

/Sophie J

 

En paus i eländet

Kände att det var dags att ta en paus i allt och lägga fokus på annat. Vem gör man inte det bättre med än med sina vänner?! Det blev minst sagt en riktig tjejkväll!

Vi slog på stort och åt en helt magisk middag på Kasai innan vi gick ner på klubben. Sushin där var helt otrolig. Blev några drinkar för mycket och idag mår man som man förtjänar. Men det var helt klart värt det.

Min älskade lillasyrra Stephanie är hemma på besök från Oslo, så ville ju dessutom introducera henne till mina tokiga och extremt roliga vänner. Jag var nästan lite orolig att hon skulle undra vad jag håller på med i denna stad. Men hon är minst lika crazy 😂

Älskar att efter jag lämnat hade brandlarmet gått och kvar på toaletten hade Alexandra blivit med byxorna neddragna, då vakterna kliver in och förklarar att det var på riktigt. De måste minst sagt fått en härlig syn 😉

Nu blir det mysdag med mamsen och syskonen. Ska se till att färdigställa inlägget gällande fortsättningen av gård och J.

imageimage

image

Bilder tagna från Alexandra

Vad händer nu?

Hej på er, jag antar att ni har väntat lite på ännu ett inlägg, så jag satte mig och skrev idag igen. Jag har behövt ta några dagar och tänka, umgås med vänner och framförallt jobba. Kan erkänna att jag kommit efter en hel del efter dessa veckor.

Jag påbörjade helgen med att hjälpa min klient Doris att anordna hennes event. Precis vad jag behövde, nämligen träffa vänner och få distans till allt som händer och har hänt just nu.

Kan säga att konflikten gällande gården går riktigt segt, ni vet byråkrati. För mig är det ganska uppenbart vem som äger gården och vem som har rätt till driften av verksamheten. Det finns ett klart och tydligt avtal där det står att J har på sig t.o.m den 31 oktober att lösa ut min mamma för ett x antal pengar, sitter inte pengarna på mammas konto så går driften tillbaks till min mamma, då hon även äger alla aktier i bolaget. Detta är undertecknat av båda parter med hjälp av en advokat. Pengarna fanns inte på mammas konto den 31 oktober och därav är driften mammas.

Jag menar, hur svårt ska det vara. J har nu gjort gällande till mammas advokat att han hellre kör bolaget helt ner i botten än att låta mamma få driva det. Snacka om prestige! Han måste ju ändå få ha ”MAKTEN” om gården och hästarna.

Jag tänker mest på de stackars djuren. För mig finns det inget värre än när djuren ska behöva lida. Jag menar J är inte kapabel till att ta hand om dem. Det har tydligen visats under det senaste 1,5 året. Han har fått diverse anmälningar, där hästarna stått i ur och skur i en paddock utan varken, mat, skydd eller vatten. Jag hittade vår älskade gamla trotjänare Penny våren 2015. Det var det värsta jag någonsin hade sett. Hon var ett vandrade skelett och till saken hör även att de red folk på henne. Jag kollade henne i ögonen och hon bad mig om att räddas. Den sorg hon utgav har jag tidigare aldrig skådat. Kändes nästan som att hon gett upp hoppet om livet. Hade hästar kunnat gråta, hade hon gjort det. Hon var 32 år och hade jobbat hela sitt liv på ridskolan. Tyckte helt ärligt att skulle inte denna fantastiska ponny få ett finare avslut på sitt liv?!

Penny var inte den enda som var eländig. Kunde minst räkna till 5 hästar till som bad om att få kärlek och omsorg. Min fråga är: Vart är länsstyrelsen i allt detta? Känner till att de fått in en drös med anmälningar, men fortfarande har inget gjorts. De låter J köra på med sitt fantastiska horsemanship och snack om att hästar ska härdas. Han sa alltid -”Under finska vinterkriget var det minsan 40 minusgrader och då levde hästarna på barr.” Kan tillägga att det var många hästar som inte överlevde under de förhållandena och dessutom var detta ett extrem fall. Det berättigar inte att hästar ska behöva ha det så… Visserligen är det inte 40 minusgrader i Sverige, men varför ska djuren behöva frysa och svälta. Det är enligt mig djurmisshandel och tortyr.

penny
Penny våren 2015

Kan meddela att efter mitt första inlägg har iallafall hästarna fått komma in på stall under natten enligt källor. Det är ju ett steg i rätt riktning. Sen att en hästarna har det optimalt kan jag inte påstå. Men man får vara glad för det lilla.

Sedan storbloggaren Ulrika gick ut med vår story har jag tänkt mycket kring polis och rättsväsendet.

Jag tänker tillbaka på den kvällen då J kommer inranglande mitt i natten i mitt rum. Jag är redan vaken. Jag gömmer mig under täcket och hör hur fotstegen kommer allt närmre. Täcket åker av och jag känner en stark lukt av sprit. Då vet jag precis vad som ska hända. Det är dags för nattridning… Nattridning är Js påhitt. Det händer oftast när han är superfull och får för sig att sätta en i skiten.

Denna gången var inget undantag. Jag och min syster skulle rida på en varsin storhingst barbacka. Min häst hade nyligen blivit inriden och var en rätt galen hingst. Hormonerna satt på utsidan och minsta lilla syn på en annan häst betydde attack från hans håll. Jag lyckades med all kraft och vilja hålla honom på plats. Det är intressant hur långt man kan gå när man vet att livet kan sluta här och nu. Det är som att man får en superkraft och kan lyfta ett berg om så behövs. Allt gick hyfsat tills J bestämde sig för att spänna bågen ännu mer. Han fick nu för sig att vi skulle ta av tyglarna och rida hingstarna för våra vikthjälper… där någonstans kom tårarna. Känslan av att snart veta att man ska göra sig riktigt illa är obeskrivlig. Det är som att allt blir mörkt och man är beredd på att hoppa.

Jag och syrran står på oss, vi vill absolut inte ta av tyglarna. Tar vi av tyglarna innebär det två hingstar som börjar slåss och vi kommer garanterat skada oss. För er som inte kan så mycket om hästar, så kan jag berätta att hingstar kan slåss tills den ena har vunnit, det kan betyda död. J ilsknar till och flyger ner från läktaren och sätter fart efter Stephanie och den hingsten hon sitter på, till slut får han tag på dem och börjar knäppa av tyglarna. Där någonstans får hon nog och hoppar av hingsten och i full fart störtar ut genom ridhusdörrarna. Kvar står J med den ena hingsten och jag sitter på den andra, han kommer tågande fram till mig rycker tag i mig, slänger av mig och sparkar ut mig från ridhuset och ber mig hämta Stephanie. Hingstarna ger han till mamma som nu står med en unghingst och en äldre hingst i varsin hand. Jag ger mig iväg för att hitta syrran, och går direkt ut till hoppbanan. Där satt hon bakom banken på hoppbanan. Där satt vi många nätter och spanade så var väldigt säker på att jag skulle hitta henne där. Vi sätter oss tillsammans och båda svär för oss själva. Vi hör hur husdörren till vårat hus slår igen precis som den brukar låta när J tågar runt under ett av sina vredesutbrott.

Vi visste att snart var det dags att gå in till galningen, och hoppades på att mamma klarat sig med hingstarna. Vi smyger in i huset men blir fort upptäckta av J. Dags för ”familjeråd” som han kallade det. Han äter kräftor och mackor med kaviar så det sprutar ur hans mun medan han skäller ut Stephanie för det hon har gjort. Hon har skitit i det blå skåpet minsann, lämna mamma ensam i ridhuset med två hingstar. Dumma ungjävel! Ja för det var det ju inte han i slutändan som gjorde… J gapar och skriker, spottar kräftor och kaviar runt sig och tillslut säger han till Stephanie att ta ner hingstarna och stå med dem i ridhuset. Och det är Stephanie börjar bråka emot, efter mycket munhugg öppnar jag munnen och J flyger på mig. Sittandes i gränsle över mig slår han, slag efter slag i mitt ansikte och mage. Stephanie lyckas få tag på en av de trådlösa telefonerna och flyger ut genom huset med 112 i andra änden och säger ”hjälp, min syster blir nerslagen”. Mer hinner hon inte säga innan mamma får tag på henne, Jerry dundrar efter och släpar Stephanie i hår och ena arm uppför stentrappan igen för att sedan i hallen ge henne samma procedur jag precis fick i köket. Mamma piper bakom att Stephanie har ringt polisen och då ska vi tvättas av i ansiktet, på med nattlinnen och lindas in i Jerrys täcken för förklara att vi inte alls ringt till polisen.

Polisen är fort på plats, mamma möter dem i dörren med de vill möta barnen och pappan. J bortförklarar så lugnt och fint att här är det inget som händer. Men de vill prata med oss i enrum, vi skal alltså vara ensamma med poliserna i köket. Tänk var detta slutet på allt?! Skulle polisen nu äntligen rädda oss? eller skulle J bli ännu argare över att polisen var där?! Ska vi våga säga till nu den här gången? Jag passerade J in i köket och valde att inte möta hans blick, men hör ett ”passa dig” precis när jag går förbi.

Där stod vi i köket, kropparna skakade, ögonen var tårdränkta och med blod både i ansikte och på benen. De frågade då oss om något hade hänt. Vi kollade på varandra, ledsna och livrädda. Men ut kom bara NEJ. Polisen frågade om vi var säkra på det och vi båda nickade, medan vi kollade ner i golvet. De ser på våra barfota fötter, frågar varför vi har blod på fötterna. Myggbett lyckas vi få fram. Livrädda och skräckslagna för vad Jerry kan göra vågar vi inte berätta. De var kvar ett tag innan de lämnade. De kunde inget göra… J lugnade tur nog ner sig och vi alla kunde gå till sängs.

Rätta mig om jag har fel… men är det inte tragiskt att polisen inte ingriper även fast barn inte vågar säga något. Vi kan ju inte vara de enda barn som inte vågar anmäla sin förälder?! Enligt min mening var det ju rätt uppenbart att det visst hade hänt något. Skador, sår och blåmärken satt kvar på våra kroppar en längre period. Men vi teg, skämdes för att inte ha vågat berätta sanningen.